Small in Japan

Innan Åke och Birgitta åkte hem hann vi också besöka Tokyo Disneyland.

Efter att vi kikat runt lite började vi fundera på vilka attraktioner vi skulle vilja besöka. Vi fick en smärre chock när vi insåg hur länge man var tvungen att vänta innan man, tex, fick träffa Musse Pigg. På skylten står det att kötiden var en timme från platsen där skylten står, men kön ringlade sig långt bortom denna så vi följde kön till dess ände och frågade kövakten hur länge vi behövde vänta. Hon svarade 170 minuter….!!! Nästan TRE TIMMAR i kö. Helt galet! Efter lite efterforskningar visade det sig att alla köer var minst 90 minuter långa, förutom den till popcornen som “bara” var 45 minuter.

Vi beslutade ganska snabbt att vi struntar i Musse Pigg och alla andra attraktioner också för den delen. Som tur är brydde sig våra barn inte speciellt mycket. Arvid tyckte att fontänen var fin och plaskade runt lite i den, och Irma…tja hon är ju alltid nöjd och glad.

Men nånting ville vi ju se iallafall och vi bestämde oss för att ta seden dit vi kommer och började alltså köa till paraden. Ungefär två timmar innan paraden paxade folk platser längs gatan. På instruktionerna till paraden stod det att man inte fick lägga ut sin filt förrän 1 timme innan, men det resulterade bara i att folk antingen stod eller satte sig direkt på gatan på den plats de hade valt och precis 1 timme innan vecklades det ut filtar och plasttäcken till höger och vänster. Vi hade jättetur och hittade en ledig bänk längs paradgatan där vi parkerade farmor och farfar ca 1 timme och 45 min innan showen. Jag servade med kaffe och kaka och Kalle rastade Arvid med jämna mellanrum.

Vi hann faktiskt med två parader den dagen och var ändå ganska nöjda med besöket. Mest för att det var en intressant upplevelse snarare än speciellt underhållande. Vi har intervjuat våra japanska vänner och de håller med oss om att köerna ibland “kan vara lite långa”. Ordet “lite” kan man dock tycka är en klar underdrift. En av våra vänner sa förresten också att en del japaner kanske helt enkelt tycker att det är lite avslappnande att köa eftersom de jobbar och stressar så mycket all annan tid. Det var faktiskt rätt intressant sagt. Själva köandet behöver ju inte bara vara i väntan på något annat.

Nu har alla mor- och farföräldrar åkt hem igen. Det har varit jättemysigt att ha dem här, framförallt för Arvid. När han vinkat av de sista tittade han upp på Kalle med gråten i halsen och sa: “Jag tycker att det är jättetråkigt att dom ska åka hem nu”. Då kändes det bra att kunna lova att vi snart ska åka hem vi också och träffa dem igen.

Vi har haft ett späckat schema som sagt. Efter att vi bara haft en lugn dag här i Fuchinobe åkte vi till Kyoto i 4 dagar.  Där tittade vi på lite tempel, promenerade på de mysiga gatorna i Higashiyama, tränade på att äta med pinnar, och besökte Ginkaku-ji (silverpaviljongen) som faktiskt sägs vara det ställe där te-ceremonin har sitt ursprung. Vi hann också med en show där de kombinerat olika typer av japanska konststycken. Vi avslutade med en rekordsnabb visit på Nijo-slottet vars golv säga sjunga som en näktergal när man går på det…och det gjorde det faktiskt. Jättehäftigt. Vet inte riktigt hur de fixat det, men det ska vara spikar arrangerade på något sätt som resulterar i det speciella lätet. Och anledningen är att man tidigt ska upptäcka om någon tar sig in i huset.

Puh…vi var en skara ganska trötta resenärer som klev av det proppfulla tåget på stationen här hemma. Vi råkade förstås pricka in rusningstrafiken på vägen hem, men lyckades faktiskt knöla in hela ekipaget med vagn och väskor.

Vi pustade ut med hemkörd pizza hemma hos oss, men gjorde en tidig kväll eftersom vi planerat att åka in till Tokyo dagen efter för att min mamma och pappa skulle hinna se huvudstaden innan de åkte hem. Åke och Birgitta däremot stannade nästan en vecka till.  Den veckan drog vi ned på tempot en aning. (^-^)

Nu har våra föräldrar varit här i en vecka och vi har varit i Kyoto och turistat. Vi har precis kommit hem till vår lilla lägenhet. Vi kanske rapporterar mer om det senare, men just nu vill jag visa vår nya souvenir.

Detta är små nyckelringar eller mobilsmycken. Först köper man själva ansiktet i en automat och sedan väljer man en figur till sitt ansikte. Finns bara en sak att säga: Kawaiiiii…

När vi precis vinkat av våra vänner Erika och Erik som gästat Japan i ett par veckor anlände så äntligen farmor, farfar, mormor och morfar igår kväll. Arvid har pratat om det i flera veckor och var otroligt taggad. Kalle åkte och hämtade dem i Yokohama medan vi väntade hemma. När de närmade sig vår station Fuchinobe packade Arvid några av sina saker som han absolut ville visa och så skyndade vi oss till stationen där vi väntade…i evigheter om vi frågar Arvid. Till och med Irma kände på sig att det var något på gång och höll sig vaken fast klockan var ca 1 och en halv timme efter sängdags.

Återseendet blev superlyckat. Arvid sprang genom tågspärrarna när han såg ekipaget komma spatserande…trötta, men glada.

Idag har vi kikat runt här i Fuchinobe där vi bor. Bland annat har Arvid visat sin lekpark och jag har visat mitt jobb. Vädret är otroligt härligt just nu och löven har börjat skifta färg. Vi har dessutom haft tur och lyckats inkvartera alla far-och morföräldar på ett hotell bara 5 min promenad från vår lägenhet. Toppen!

Vi tog det lite piano idag för imorgon börjar det späckade schemat med en 4-dagars tur till Kyoto. Det ska tydligen vara en riktig höjdare och extra vackert så här på hösten.

Vi var i en park idag och vandrade runt och råkade på ett av alla helgedomar som finns i Tokyo. Det finns alltid en liten Chōzuya, en plats där man med hjälp av vatten renar händerna och munnen (inget för de med bacillskräck).

Vid just denna helgedom fanns det små durkslag vilka användes för att tvätta pengar (eller i alla fall mynt). Förmodligen är detta lyckobringande så att man gör lyckade affärer med dessa pengar.

Sara tvättade upp en näve 10-öringar som vi tänkte ta med hem som souvenirer, men vi insåg att vi kanske skulle gå miste om turen i det hela genom att inte spendera pengarna som blivit lyckobringande. För att vara på den säkra sidan tvättade jag även Visa-kortet.

Det är ganska vanligt med hundar i Tokyo, framförallt mindre raser är populära. Det har kanske med trångboddheten att göra, som allt annat. Man lägger dessutom ner stor energi på tillbehör till sin hund, der är snarare regel än undantag att hunden har kläder på sig.

Observera även vagnen på bilden, det är inte en barnvagn som man kan tro. Det är såklart en hundvagn! Den är något mer fyrkantig och platt i botten, men i övrigt förvillande lik.

Butikerna med hundtillbehör är såklart lite mer “fashionabla” här än hemma. Man kan till exempel köpa en väska för hundens saker som matchar hundens lilla dress.

Nu har den kommit! Här är bildbevis.

Det är på grund av sådana här händelser som jag alltid köper det absolut billigaste raklöddret som går att hitta.

I helgen var vi ute och turistade igen. Den här gången åkte vi till Hakone som ligger sydväst om Tokyo. Det är ett populärt utflyktsmål och därmed även välbesökt.

För att åka dit köper man lämpligen en tvådagarsbiljett, ett sk Hakone Freepass, som berättigar till resa tur och retur från Tokyo och obegränsat utnyttjande av alla transportmedel runt Hakone.

Vi började med att åka båt över Lake Ashi. I brochyren talas det om “kopior av historiska skepp”, men krasst handlar det om vanliga stålbåtar som är kraftigt utspökade på utsidan.

Efter båten bytte vi till Linbana. Arvid var mycket imponerad och förklarade att “lilla huset flyger fram”. En medresenär i vår kabin erbjöd sig att fota oss och resultatet blev något så ovanligt som ett hyfsat foto på hela familjen!

Kanske undantaget Irma då som ser ut som ett litet troll. Arvid ser kanske inte så glad ut, men tittar in i kameran i alla fall. Jag själv gör i och för sig en konstig min, men Sara blev bra! Ni kan ju tänka hur alla andra familjefoton ser ut om detta är ett “bra” foto.

Sen kom vi i alla fall fram till den stora sevärdheten: De varma källorna! Det är naturliga (eller nästan naturliga, de är faktiskt murade) pölar som håller en temperatur på 80 grader. I dessa kokar man ägg som reagerar med svavlet i vattnet och blir svarta.

Huvudattraktionen är alltså att stå i svaveloset och äta ägg. Svavelos luktar? Just det: Ruttna ägg.

Vädret var inget vidare, vilket var lite synd. I klart väder skall man se Mount Fuji från Hakone, men sägs i och för sig om de flesta högt belägna platser i Tokyo med omnejd.

Sara kom äntligen ihåg att köpa den obligatoriska presenten till jobbarkompisarna. Alla som har varit på någon utflykt köper med sig presenter till samtliga på avdelningen. Vi köpte svarta ägg, dock gjorda av choklad.

Det blev en lång dag men på det hela mycket lyckad. 

Vi fick ett brev idag i lådan. Det är den första postförsändelsen vi fått här i Japan och det var adresserat till Irma.

Vi blev såklart mycket nyfikna och öppnade brevet efter att ha frågat Irma om tillåtelse. Irma var inte så intresserad, hon var strängt upptagen med att tugga på sina strumpor.

Vi blev tyvärr inte så mycket klokare när vi öppnat kuveret. Det innehöll ett brev och någon slags formulär.

Mitt i brevet finns något som ser ut som ett datum, men ändå inte. Lite research på nätet gav svaret. Visst är det ett datum men det är skrivet enligt japansk tideräkning. Just ni är det 22 året i Heisei-eran, man börjar helt enkelt om på noll varje gång Japan får en ny kejsare. Månader och dagar räknas som tur är enligt den gregorianska kalendern som vi gör.

Vi tror att det är någon slags kallelse till hälsokontroll för Irma, men vi vet inte ännu. Sara får ta med sig brevet till jobbet och försöka få det uppläst för sig.