Nu har alla mor- och farföräldrar åkt hem igen. Det har varit jättemysigt att ha dem här, framförallt för Arvid. När han vinkat av de sista tittade han upp på Kalle med gråten i halsen och sa: “Jag tycker att det är jättetråkigt att dom ska åka hem nu”. Då kändes det bra att kunna lova att vi snart ska åka hem vi också och träffa dem igen.
Vi har haft ett späckat schema som sagt. Efter att vi bara haft en lugn dag här i Fuchinobe åkte vi till Kyoto i 4 dagar. Där tittade vi på lite tempel, promenerade på de mysiga gatorna i Higashiyama, tränade på att äta med pinnar, och besökte Ginkaku-ji (silverpaviljongen) som faktiskt sägs vara det ställe där te-ceremonin har sitt ursprung. Vi hann också med en show där de kombinerat olika typer av japanska konststycken. Vi avslutade med en rekordsnabb visit på Nijo-slottet vars golv säga sjunga som en näktergal när man går på det…och det gjorde det faktiskt. Jättehäftigt. Vet inte riktigt hur de fixat det, men det ska vara spikar arrangerade på något sätt som resulterar i det speciella lätet. Och anledningen är att man tidigt ska upptäcka om någon tar sig in i huset.
Puh…vi var en skara ganska trötta resenärer som klev av det proppfulla tåget på stationen här hemma. Vi råkade förstås pricka in rusningstrafiken på vägen hem, men lyckades faktiskt knöla in hela ekipaget med vagn och väskor.
Vi pustade ut med hemkörd pizza hemma hos oss, men gjorde en tidig kväll eftersom vi planerat att åka in till Tokyo dagen efter för att min mamma och pappa skulle hinna se huvudstaden innan de åkte hem. Åke och Birgitta däremot stannade nästan en vecka till. Den veckan drog vi ned på tempot en aning. (^-^)
vad härligt och vad vackert det är. Vi tycker det är roligt att ni snart kommer hem och att vi dessutom ses ganska snart. Snyggt att Åke tagit seden dit han kom också, fast valet var kanske inte så stort.