Small in Japan

Nu sitter vi och väntar på taxin som skall ta oss till flygplatsen. Resan hemåt har börjat. Härligt!

De sista dagarna har det stormat här så det har inte gått att vara utomhus. Vågorna är 6 meter höga och trots att de bryter mot ett rev ca 400 meter ut från stranden så duschas hotellet hela tiden av stänk i vinden. Som tur är har de en ganska bra leklåda här på Club Med, så man kan roa sig även inomhus.

Om inte något alldeles extraordinärt händer på vägen hem så kommer det här att vara det sista rapporten på den här bloggen. Ganska exakt 4 månader har gått sedan vi åkte från Sverige och massor av saker har hänt. Irma har nu levt mer än hälften av sitt liv utomlands och Arvid har slutat med blöjor och flyttat våra gränser för vad trotsåldern egentligen innebär. Vi har lärt känna massor av nya människor och många av dem kommer vi aldrig att träffa igen, vilket känns väldigt sorgligt.

Jag hade tänkt att göra en avslutningsbild av snäckor i sanden, men eftersom det stormar så mycket så får den bli i jonglerbollar i stället. Ni som varit med i scouterna vet vad den betyder.

Vi har hyrt en bil och åkt runt på Ishigaki för några dagar sedan. Japan har vänstertrafik, så det var lite spännande, men det gick bra. Är det någon stans man skall åka för att testa köra i vänstertrafik så är det hit. Ishigaki är 14 mil i omkrets och den högsta tillåtna hastigheten är 40 km i timmen!

Vi stannade på ett museiby men gamla klassiska hus, vilket var mycket intressant. Men den största attraktionen var ändå att man fick mata aporna som de hade i parken. Man köpte mat till dem i en automat och när aporna hörde slamret kom de bokstavligen talat galopperande. De förstod verkligen vad det handlade om.

Lite läskigt var det, men Irma tyckte det var kul!

Det är inte så svårt att få nyheter om Sverige här nere i alla fall… Först maler CNN på om WikiLeaks och Assange och nu bomberna. Hugaligen.

Vi börjar så smått längta hem nu. Personalen på Club Med är så fantastiskt trevliga, men det är väldigt ytligt. Det är massor av “Good morning to you sir!” och liknande, men ingen lyssnar alls när man säger något tillbaka.

Man kan tydligt urskilja två grupper av de anställda, de som har betalt för att vara trevliga mot gästerna och de som inte har det. Till den första kategorin räknas alla som har med gästernas aktiviteter att göra, till exempel barpersonal och badvakter. Till den senare kategorin räknas städarna, kockarna och trädgårdsmästarna. Det är generellt mycket trevligare att prata med personer ur den senare kategorin eftersom de pratar med dig för att de genuint är nyfikna och inte för att de måste. Hotellchefen är fransman och glider runt med uppknäppt skjorta och kastar ur sig artighetsfraser till höger och vänster, men lyssnar inte för fem öre om man svarar något tillbaka.

Arvid får många nyp i kinden för att han är så söt (och icke-japansk), vilket han naturligtvis inte gillar. Irma har däremot inga problem med uppmärksamheten.

Nåja… Nu skall vi bege oss tillbaka till stranden. Idag är det nästan 30 grader både i vattnet och i luften, så det gäller att passa på. Vi ses snart.

Nu har vi checkat in på Club Med Kabira! Det är en klassisk all-inclusive resort som ligger på ön Ishigaki. Barnen sover och vi har precis tryckt i oss de första paraplydrinkarna.

Eftersom vi är fyra personer har vi fått ett rum av typen “double interconnecting”. Det visade sig vara två dubbelrum som har en dörr mellan sig. Vi har med andra ord två dubbelsängar, två badkar, två toaletter och två TV-apparater. Vi har större boende här än i Fuchinobe, och förmodligen strax större än hemma på Kungsholmen. Från våra två små uteplatser når man stranden med ett enkelt stenkast.

Till Arvids stora glädje finns det Cartoon Network i TVn. Irma har fått ett “baby welcome kit” som består av en spjälsäng, en blöjhink, en vaggvisemaskin (jodå!) och en insats till toaletten om hon skulle vilja börja med potträningen.

Även här är det lågsäsong. Vi är inte de enda gästerna, det är uppskattningsvis 10 andra sällskap här, men på 120 rum är det inte direkt trångt. Till middagen var det minst lika många ur personalen som åt, så det känns inte alls lika ödsligt som på Iriomote.

Personalen förtjänar ett eget kapitel. Hotellchefen går personligen runt bland gästerna och kallpratar lite under middagen. Alla är så där hypertrevliga och klämkäcka som bara en hårt skolad turistvärd kan vara. Tänk er en korsning mellan en Sats-instruktör, ett coverband från Sälen och solstollarna. Vi känner oss inte helt bekväma med detta ännu, men förhoppningsvis vänjer vi oss under veckan.

I morgon skall vi testa på introduktionen till snorkling och kanske vindsurfning. Arvid skall gå på “Club Petit”, vi hoppas att han kommer gilla det. Sen skall vi såklart jobba oss igenom resten av drinklistan.

Hittills har vi haft en helt fantastisk semester.Det är så himla fint här och alla vi träffat är så trevliga, avslappnade och hjälpsamma. Till och med maten är utsökt. De är betydligt mer vana vid vegetarianer här och även om det inte finns något vegetariskt på menyn så svänger de ihop något till mig.

De första dagarna har vi som sagt spenderat på ön Iriomote. Det är lågsäsong så det är väldigt lite folk här vilket är en rätt skön kontrast till Tokyo med omnejd. Vi är i stort sett själva på hotellet och vi skjutsas till olika restauranger för att äta eftersom de flesta restauranger och affärer har stängt. Det är otroligt naturskönt, men vädret är väldigt omväxlande så vi anpassar utflykterna efter väderprognosen. Första dagen hängde vi hela dagen på stranden, men sen fick vi byta badkläderna mot vindjacka och mössa.

Vi har också åkt flodbåt ut i djungeln där vi började vandra upp mot ett vattenfall, men vi kom bara halvvägs eftersom vissa av oss hade för korta ben och mutorna tog slut. Det är första gången vi ser riktig djungel. Den är verkligen helt otroligt kompakt. På den tredje bilden sitter faktiskt Irma och äter banan i djungeln…fniss.

Idag var vädret också rätt kyligt så vi styrde kosan mot öns enda onsen (het källa). Ofta är dessa bad könsuppdelade, men den här hade fyra olika källor/pooler utomhus där vi kunde bada tillsammans. Vi var lite osäkra på om blöjbarn var tillåtna, men efter att vi blivit tilldelade ett par rosa ryshpyshiga badblöjor var det bara för Irma att hoppa i.

Ikväll sover vi sista  natten här på Iriomote och imorgon åker vi till grannön Ishigaki där vi faktiskt, hör och häpna, ska ta in på ett all-inclusive hotell. Vi hoppas på varmare väder så att vi kan testa att snorkla bland korallreven.

Nu har vi checkat in på Ilmare Unarizaki på ön Iriomote, ca 230 mil söderut från. Det är fortfarande i Japan, men det finns inte så många likheter med Tokyo.

Det är lågsäsong, vi är de enda gästerna på hotellet som har 40 rum. Vi kommer vara ensamma här i även i morgon men sedan skall det tydligen komma lite andra gäster. Vyn från hotellrummet kan man inte klaga på…

Det finns inte några öppna restauranger i vårt hörn av ön, hotellets restaurang öppnar först till middagen. Vi har just fått skjuts in till “stan” (ca 4 km) för att kunna äta lunch och köpa lite mat som vi skall ha till lunch resten av dagarna här. Det enda snabbköpet på ön får Laxne handel att likna en stormarknad.

Vi har bytt om till shorts eftersom temperaturen ligger runt 25 grader. Nu skall vi gå ner till stranden och känna på vattnet.

Hoppas ni har det bra hemma i snöstormen…

I natt sover vi för sista gången här i vår lägenhet i Fuchinobe. Imorgon åker vi på semester till de japanska söderöarna Iriomote och Ishigaki och den 17:e december är vi tillbaka i Sverige igen.

Den senaste veckan har varit full av avsked. Vi har lärt känna en liten, men kär skara här och det känns såklart sorgligt att säga farväl. Igår kväll bjöd mina kollegor mig på avskedsfest på jobbet. De hade ordnat med mat och musik och jag blev överöst med  presenter och brev. Jag blev otroligt rörd och glad. De är så himla gulliga och jag tycker verkligen om dem allihop.

Lägenheten är tömd med hjälp av vänner och en recycling shop. Vi har skickat två väskor med far-och morföräldrarna så packningen har minskat avsevärt. Så nu sitter vi här i vår tomma tomma lägenhet och bloggar om avsked. Hm, det känns som sagt lite sorgligt…samtidigt som vi verkligen längtar hem nu och är otroligt taggade på att träffa vänner, familj och ett snötäckt Stockholm.

Irma fortsätter att växa och har nu tre små vassa tänder. Den fjärde tanden är här när som helst. Hon äter numera gröt med frisk aptit och gillar att gnaga på mariekex.

Pachinko imponerade som sagt inte, men vi har också testat Purikura och Karaoke vilket båda var riktigt kul. Purikura är ett fotobås där man först tar en crazy bild tillsammans med sina vänner. Sen sitter man ned tillsammans och piffar upp fotot på lite olika sätt. Man får tillgång till olika färger, former osv och så hjälps man åt samtidigt som man sitter och hänger. Vi har ofta sett, speciellt unga tjejer, trängas i dessa bås och undrat lite vad de håller på med egentligen. Nu vet vi!

Och så i söndags bokade vi ett karaokerum tillsammans med våra vänner Fernanda, Ryuki och Fernando.  Vi bokade ett ”barnrum” där det fanns tillgång till leksaker till barnen. I rummet fanns också soffor, ett bord, en skärm och karakokeutrustning såklart. Man kunde också beställa in dricka och  mat. 

Vi var lite nervösa för att det skulle kännas pinsamt att sitta i ett litet rum med fyra vuxna och tre barn och sjunga i en mikrofon….men det var verkligen superkul. Fernanda började starkt med en japansk popgrupp där hon briljerade med rörelser och allt, och sen sjöng vi oss hesa i mer än två timmar. Jag vet att det ska finnas ett liknande ställe i Stockholm så nu hoppas jag att ni hänger på oss dit sen när vi kommit hem igen.

Vi har under den senaste tiden testat på lite olika typer av japansk underhållning. Den första jag tänkte berätta om är Pachinko. Vi passade på när föräldrarna var och hälsade på eftersom barn inte är tillåtna.  Pachinko är som ett flipperspel kombinerat med en enarmad bandit. Man köper ett antal kulor som man ska skjuta iväg med en viss kraft och hamnar en kula ner i ett litet hål så startar lotteridragningen. Man underhålls också samtidigt av någon sorts banal actionberättelse på skärmen. Kulan skjuts iväg genom att man vrider på en spak, så har man bara listat ut hur mycket man ska vrida så går spelet helt enkelt ut på att man sitter på rumpan, håller i en spak, glor på skärmen, och matar automaten med sedlar för att få mer kulor. 

Vi gick in, listade ut hur man gjorde, matade maskinen med 1000 yen vilket var minimum på den här spelhallen (ca 100 kr), vred på spaken i ungefär tre minuter och sen var det över. Ljudnivån inne på en sån här spelhall är fruktansvärt hög. Det går knappt att beskriva. När vi kom ut igen ringde det i öronen, vi stank av cigarettrök och var båda överens om att det var kul att ha provat, men att det räckte med en gång. Pachinko verkar otroligt populärt dock. De finns överallt. Bara i vår lilla förort finns det 4 stycken bredvid tågstationen. Jag intervjuade mina kollegor och ingen verkar speciellt road av Pachinko, men de flesta verkar ha någon vän som antingen förlorat eller vunnit en liten förmögenhet. I Japan är det förbjudet att spela om pengar, därför vinner man kulor som sedan går att bytas ut mot varor…eller pengar.